Livet blir inte alltid vad man väntar sig att det ska bli, inte heller blir det alltid som man tror att det ska bli. Mycket saker kan hända längsmed vägen som förändrar både en själv som person, hur man vill att livet ska bli, hur livet faktiskt blir och hur man ser på saker runtomkring en som påverkar hur ens liv kommer att bli.
Jag minns inte vad jag trodde eller tänkte om hur livet skulle bli för mig när jag blev vuxen, men en sak är säker iaf och det är att jag varken trodde eller ville att livet skulle bli så som det är idag. Inte allt av det iaf, visst finns det delar i livet som jag inte vill ändra på eller ta bort. Men samtidigt finns det delar i mitt liv som jag både önskar och inte önskar att jag kunde förändra eller ta bort. Samtidigt som jag vill ta bort vissa delar så skulle det i så fall påverkar hur jag är som person, delar av det jag har lärt mig genom livets resa t.ex. bara genom de senaste åren i mitt liv. Fast samtidigt tror jag att jag som person kanske inte skulle förändras så mycket, men man vet ju aldrig. Det går ju inte att ta reda på nu, för vi kan inte resa tillbaka i tiden eller göra saker ogjorda. Plus att vissa saker jag har som jag ibland önskar att jag inte hade de kan jag inte bara resa en liten bit bakåt i tiden för att ta bort, utan då måste jag resa tillbaka till då jag var liten om inte ännu längre. För det är ingen som vet när min ADHD och Autism började, det sägs att jag har haft det sen jag var barn, men när började det? Hur började det i så fall och varför? Eller är det något jag föddes med som sedan blev större och starkare med tiden? Om jag föddes med det vem eller varifrån kommer det i så fall? Mina föräldrar har ju ingen utav diagnoserna och inte heller någon utav mina syskon, vet att mina och andra diagnoser finns i släkten på båda sidorna. Så någonstans inom släkten borde det ju komma om det inte är miljön, hur vi växt upp, blivit fostrade m.m. som har gjort att vi fått diagnoserna, men nej det tror jag inte på att det har att göra med, för vi är alla uppfostrade och levt på olika platser så den delen går bort helt för min del.
Nej det är en gåta som jag troligen aldrig kommer få svar på varför eller varifrån jag fått mina diagnoser inom NPF; ADHD och Autism.
Visst finns det andra saker jag gärna hade ogjort, osagt o.s.v. men samtidigt om jag tar bort det hur förändras jag som person då? Hur förändras det hur jag som person växt, ändrats, utvecklats m.m. om jag tar bort saker som jag idag känner att jag gärna hade ogjort, osagt o.s.v….
Jahopp där tappade jag tråden i det jag höll på att skriva, men men sånt är livet då man har ADHD, Autism, vissa diagnoser in psykisk ohälsa och samtidigt har 3 katter, varav 2 bara är lite över 1 år gamla och är lika nyfikna nu som då de var nyinflyttade på saker och ting.
Det är inte alltid lätt att leva ett liv med diagnoser, men samtidigt så är det lätt…iaf om man hittar verktyg, rutiner och saker som hjälper en att klara av att leva ett s.k. normalt liv….vad nu normalt liv är för något.
Bara för att man inte har diagnoser, går i skolan, växer upp i en familj med föräldrar, syskon, vänner, skaffar sig ett jobb, partner och hela köret så betyder det ju inte att man har ett normalt liv. Inte enligt mig iaf, för vad som är ett normalt liv är ju så olika från person till person och vad man gör livet till. För en person som växer upp med bara en förälder, inga syskon, vänner, hoppar av skolan o.s.v. kan ju faktiskt få ett bra och s.k. normalt liv också. Allt hänger ju på vad man gör livet till, vad man strävar efter, vad för stöd och hjälp man har eller inte har när man växer upp och hur mycket man själv kämpar för att göra sitt liv bra och värdefullt för en själv. Jag tror att så länge man kämpar för det man själv tror på och vill nå här i livet så kommer man långt och kan få ett bra liv, eller åtminstone ett så bra liv som man ger sig själv.
Självklart finns det många andra faktorer som spelar in i hur bra ens liv kommer att vara och bli, men delar av dem är inget som man kan påverka eller ändra, utan man får göra det bästa av det hela när det kommer under livets gång.
Nu känns det lite som att jag svamlar och inte har någon direkt röd tråd i det jag skrivit eller som att jag kommer komma fram till ett avslut på det, så tror jag lämnar det ämnet där och antingen ger mig på något annat eller avslutar inlägget i bloggen här.
Fast samtidigt så är det skönt att sitta och skriva av sig ibland och bara låta fingrarna springa över tangentbordet och bilda ord, oavsett om det är sammanhängande eller inte, sånt kan man ju lösa vartefter eller bara låta vara. För det som blir är ju oftast de ord, tankar, känslor m.m. man har i huvudet både medvetet och omedvetet och många gånger då man börjar skriva så rasslar det ju bara till och så har man skrivit hur mycket som helt helt plötsligt.
Förut så skrev jag mycket i block och kunde skriva flera sidor (fram och baksida) innan jag kände mig nöjd eller i vissa fall blev tvungen att sluta för det var dags att göra något annat eller jag fick ont i handleden. Tyvärr så gör jag det inte lika mycket längre, men önskar att jag gjorde det för det gjorde det lättare för mig att ha lite mer koll på vad som snurrade i huvudet på mig och varför jag ibland kanske mådde som jag gjorde.
Och till er som nu tänker: ”men det är väl bara att börja skriva igen då om det hjälper dig”, Nej det är ju inte det. Att säga att man ska göra det är lätt och för vissa kanske det är lätt att bara börja skriva lite varje dag om vad som går i huvudet på dem, vad de känner o.s.v. men för mig är det inte det. Jag har aldrig haft lätt för att bara börja göra något eller att börja om med något som jag gjort förut, inte ens med att fortsätta med det jag höll på med efter att jag har blivit störd eller distraherad på något sätt. Det kan räcka med så lite som att det låter någonstans i lägenheten, utifrån, jag tittar vad klockan är på mobilen eller det börjar en låt som påminner mig om något eller som jag kan texten till. Då blir jag störd i det jag håller på med och jag har svårt att hitta tillbaka till det jag höll på mig, jag kan delvis fortsätta med det, men motivationen, lusten, tanken och känslan jag hade innan jag blev distraherad är inte kvar. Åtminstone inte till samma grad som det var innan, i vissa fall kan det vara så lite som 10% av motivationen, lusten m.m. är kvar efter att jag har blivit störd.
Det är också såna saker som gör att jag kan tappa tråden när jag pratar med någon, lagar mat, kollar på TV eller skriver här i bloggen t.ex. Det är en av de mindre bra sakerna med att leva med ADHD, man blir lätt distraherad, tappar fokus och har svårt att hänga med om det är något som händer vid sidan av samtidigt eller om det är något som helt plötsligt gör att man får fokus på något annat.
En sån enkel sak som att mobiltelefonen låter kan gör att jag tappar fokus helt ock hållet när jag söker jobb, sitter och pratar, kollar på TV, äter mat eller något annat. Därför har jag sen vintern 2019/2020 haft mobilen större delen av tiden på ljudlöst och har att de appar som jag mest använder och där någon kan kontakta mig skickar en avisering till min klocka. I den kan jag bara se en liten liten del utav vad aviseringen gäller, oftast bara vilken app det är, vem som vill mig något och lite av texten de skrivit. På så vis kan jag fortfarande behålla fokuset på det jag håller på med, för det mesta, och kan avsluta saker till större del innan jag tar upp mobilen och låter den vara mitt fokus för ett tag. Visst finns det stunder då jag ändå tappar fokus på det jag håller på med och fastnar i mobilen istället, men det är inte lika ofta som då jag hade ljudet på.
Något som jag verkligen inte låter skicka avisering till klockan är de spel jag spelar i mobilen, bara på Wordfeud t.ex. så har jag över 10 spel igång just nu, skulle jag få en avisering för varje gång någon spelar eller skriver ett meddelande där till mig så skulle klockan vibrera i tid och otid dygnet runt istället. Vissa andra spel jag har i mobilen är sådana spel där man tyvärr inte kan stänga av vissa aviseringar utan man får dem oavsett man vill ha dem eller inte och det är ju självklart inte bara 2-3 aviseringar de skickar ut per dygn, utan det är närmare 10/dygn istället och de flesta onödiga bara för att få en att öppna spelet.
En annan sak som lätt kan få mig att tappa fokus på saker och ting är när katterna kommer och vill kela eller leka med en, eller då jag kommer på att jag måste fråga mamma, pappa eller Raul om något. Då blir det att jag försöker få tag i dem på telefon några gånger istället för att jag skriver ett meddelanden och frågar och sen är det klart.
Något som ibland kan hjälpa mig från att inte bli distraherad eller tappa fokus p.g.a. andra saker som låter eller händer runtomkring mig är musik. Har jag musik igång så blir det oftast att jag sitter och sjunger med i den, antingen bara i huvudet eller högt för mig själv, det funkar även då jag ska läsa en bok eller en text jag måste läsa inför något. Konstigt nog blir det så att jag kan göra vad det än är jag håller på med och samtidigt lyssna och sjunga med en text och ignorera saker runtomkring mig, bäst funkar det om jag har hörlurar på mig, men det går även bra utan dem som tur är. Oftast blir det att jag har musiken på rätt högt, men inte för högt för jag hör ändå om det skulle ringa på dörren, Raul kommer hem eller om katterna t.ex. har ner något i golvet.
Nu är vi där igen, jag tappade tråden på det jag hade tänkt att jag skulle skriva ihop med förra stycket, allt för att jag ringde Raul men fick inget svar, Lexuz – vår ena katt, ville ha uppmärksamhet och försökte ta sig in på ställen han inte får, Raul som ringde upp och något som sedan lät ute i lägenheten och jag gick på toa. Ja en sån liten sak som att gå ifrån för att gå på toa kan göra att jag tappar fokus, vet att jag inte är den enda som har det så. Fick höra på en föreläsning jag var på att flertalet av de diagnoser som finns inom NPF faktiskt har lätt för eller kan bli störda i det de håller på med eller tappa all fokus p.g.a. att de måste gå på toaletten. Därför har många personer med NPF ett hjälpmedel i form av en timer där de ställer in en tid för då de ska eller får hålla på med något. När larmet sen går så är det dryckes-, mat- och/eller toapaus som gäller innan de antingen ska påbörja något nytt eller fortsätta med det de höll på med. Kan tänka mig att det funkar för en del, för min del dock så kan jag inte använda det på det sättet, däremot så använder jag timer för hur länge jag får hålla på med vissa saker som annars kan ta på tok för mycket tid ifrån mig för att jag fastnar i det. Men använder det även för att jag måste göra något under en viss tid, speciellt sånt som jag tycker är tråkigt, där jag annars kan göra något snabbt, halvdant och slarvigt bara för att ha saker gjorda och klara. Tack vare timern så har jag lärt mig att göra vissa tråkiga saker utan att behöva ha timern till sist, utan jag har lärt mig att låta det bli en del av rutinen i vardagen och ser det inte längre lika tråkigt eller gör det så fort jag kan för att bli av med det.
Det finns många olika typer av hjälpmedel för alla möjliga olika saker både för de med NPF-diagnoser, psykisk ohälsa eller ingen form av diagnos alls, men som behöver lite extra hjälp och stöd för att få ordning på sin vardag och få till rutinerna.
Nu avslutar jag detta, för måste ge mig på en tråkig sak att göra innan Raul kommer hem och vi ska iväg och handla lite. Ska sätta mig och söka jobb, det är så himla tråkigt att göra för det finns typ inga jobb jag kan söka då jag inte har rätt typ av utbildning gentemot vad många ställen söker, AF hjälper mig inte att utbilda mig till något annat och jag har inte råd att ta lån för att gå en utbildning. Men det som gör det mest tråkigt att söka jobb är att man får kanske svar på 1 av 20 annonser och då att man inte gått vidare för de har valt någon annan kandidat.
Aja det måste göras för att jag ska få mina pengar från AF/FK och för att jag någon gång ska ha en chans att få ett jobb, någon gång så får jag ett mail där de kallar mig till intervju som leder till ett jobb.
Ha det bra alla och ta hand om er där ute!
Kramar Diddi 🥰🤗🌺
♥ Diddi ♥ 