Publicerad i Vardagslivet

Vart ska man börja?…


Egentligen finns det hur mycket som helst som jag skulle vilja skriva och berätta om, men vart ska jag börja?
Vart börjar jag i alla de tankar, kaos m.m. som snurrar i huvudet på mig? Vet inte ens vart början på tråden, eller är det kanske trådarna?

Att leva med ADHD, Autism, flera diagnoser inom psykisk ohälsa och samtidigt gå hemma pga att man är arbetslös och sjukskriven gör ju inte det hela direkt lättare eller bättre. Snacka om att det kan bli en jäkla cirkus i skallen ibland och man undrar om man är vaken eller drömmer att man är på någon debattillställning istället.
Nej tacka vet jag de lugna dagarna då jag kan känna att jag funkar typ ”normalt”, vad nu normalt är…det är egentligen en himla bra fråga. Vad är normalt för dig? Hur är man när man är en person som funkar normalt? Finns det ens någon som egentligen är normal?, eller ja det som kallas för att vara normal så att säga.. Det där kan bli en ganska rejäl diskussion och är nog ett hett ämne mellan vissa när det diskuteras, för mig är t.ex. normal när man är den man är och sig själv oavsett man har en eller flera diagnoser inom ett eller flera områden. Alla är vi ändå lika mycket värda oavsett hur vi är som person, hur vi funkar i samhället, bland folk m.m. m.m.

Jahopp nu fastnade jag en snabbis i mobilen pga att jag fick ett meddelande, tappade då såklart tråden och fokusen i det jag höll på att skriva här och kan inte riktigt hitta tillbaka eller kommer ihåg vad mer det var jag skulle skriva efter m.m.
Som vanligt för många som lever med ADHD och/eller Autism, vet att det är så inom flera npf-diagnoser men även inom några diagnoser inom psykisk ohälsa.
Hmm…undra hur länge det är jag har haft mina olika diagnoser egentligen… Jag ska nog spalta upp dem och se om jag kan komma på när de började för mig…eller när jag började få diagnosen nerskriven iaf..

* GAD – Generaliserat ångestsyndrom: minns inte exakt när jag fick just denna diagnos, men tror det var 2015 eller 2016 då jag hade kontakt med internetpsykiatrin för att testa en av deras KBT-behandling.
* Social fobi/ångest: Detta började runt 2014-2015 om jag inte minns fel, men blev sedan bättre för att p.g.a. terrorattacken 2017 bli värre igen.
* S.k. ”vanlig” ångest: denna diagnos fick jag diagnosisterad vid 2014 tror jag, men har haft ångestproblematik sedan 2012 enligt de tester, samtal m.m. som jag gjort tillsammans med min läkare.
* Intermittent depression: Vet inte när detta började stå på min sjukskrivning, men det är troligen runt samma tid som den s.k. ”vanliga” ångesten.
* PTSD: 7e april 2017…pga terrorattacken på Drottninggatan, men även tros det vara så att jag har det en del pga all mobbning jag fått stå ut med under alla år sedan jag gick på lekis då jag var 5-6 år gammal…så snudd på hela mitt liv..
* ADHD och Autism: fick båda diagnoserna Januari 2020, men enligt den som gjorde utredningen så har jag haft det sen jag var barn…så hela mitt liv då…

Ja vad ska man säga, det är sjukt vad tiden går fort och hur länge man levt med vissa svårigheter. Likaså hur länge man ätit medicin för vissa saker och hur många olika sorters mediciner det är man har hunnit testa och beta av, för att de antingen inte fungerar eller man nått maxdosen och den längre inte gör någon större verkan på en. Vilket fall som helst så är det inte något jag önskar någon att behöva vara med om eller behöva genomgå. Precis som s.k. ”normala” personer så har man bra dagar och dåliga dagar…eller mindre bra dagar som man egentligen borde kalla det för. För det behöver ju inte vara en dålig dag bara för att den kanske inte helt och hållet blir som man hade hoppats eller önskat sig, eller för att man är extra trött, svårt att komma igång eller något annat som hindrar en just den dagen. Bara för att man kanske inte orkar ta tag i städningen, disken, tvätten eller något sådant behöver det ju inte betyda att dagen är eller blir dålig. Visst man kanske känner sig mindre bra eller så om man inte mår bra eller det är att man inte orkat göra allt man tänkt sig eller planerat att göra, men vet du vad? DET ÄR HELT OKEJ!!, att ha såna dagar också!! man är inte sämre eller mindre värd för det! Du är LIKA MYCKET VÄRD även om du inte orkar med allt eller en liten del av det du hade tänkt göra!

Denna bild fick jag utav min man för några år sedan och den tycker jag är riktigt bra och brukar försöka att tänka på den eller läsa den de dagar som är mina mindre bra dagar.

Ärligt talat så vet jag inte vad mer jag ska skriva så jag avslutar här och önskar er alla en riktigt bra helg istället!

Ta hand om er och varandra!!

Kramar Diana

Annons
Publicerad i Vardagslivet

13e November 2020 —> 6.e April 2022


Mycket har hänt här sen jag sist skrev 13/11-2020, då skrev jag om att jag hade en del texter, stödord m.m. liggandes i olika appar, kollegieblock, på papper och i textdokument i datorn. Ja det stämmer att jag har det, dock sitter jag inte vid rätt datorn nu för att kunna ta fram dem och klistra in här i bloggen för att kunna uppdatera er med en del saker. Så det får bli att jag försöker uppdatera er så gott det går i ett nytt inlägg så länge.

Ja vad har då hänt sen fredagen den 13e November 2020?

Pandemin har fortsatt och 2 personer i min närhet har drabbats av det, ena väldigt kraftigt och har fortfarande vissa problem kvar. En närstående har drabbats av cancer och fått behandling. Min ena syster har med sin familj flyttat till södra delen av landet, en annan har skaffat hus och fixat och renoverat en del på det med sin man….fast är lite osäker på om de skaffade huset före eller efter November 2020. Jag har hunnit både börja och sluta på en arbetsträning i en second hand här i området där vi bor, vi har tyvärr blivit tvungna att ta bort en av våra älskade katter som vi hade p.g.a. sjukdom nu här i Februari i år. 2 kattungar har flyttat in kort efter; Lexuz och Diezel, bilder på dem kommer lite senare i ett annat inlägg. Kan kortfattat berätta att de är två bröder som är nästintill helt svarta, Lexuz har en liten vit fläck på bringan och på magen, Diezel är långhårig och har en del vita strån i sin päls, främst bak vid ryggslutet och svansroten. De är födda November 2021 och är alltså bara 4.5 månad gamla i skrivandets stund. Fulla av energi, bus, mys, lek, spring i benen och massa annat, när de flyttade in så började småbarnslivet om för oss. Något som vi inte hade varit med om på drygt 11.5 år, då våra älskade Zigge och Flizan var kattungar.

Hmm, vad har mer hänt under den gångna tiden? Jag har ökat på med smyckestillverkningen och mängden material har definitivt blivit större och mer varierande. Raul har bytt jobb och gått upp i chefsposition, vi har skaffat ny bil. Min svägerska har fått en son, med andra ord har Raul blivit morbror. Det är säkert mer saker som har hänt sen jag sist skrev, men just nu står det faktiskt still om vad det kan vara för något, så jag avslutar nog detta inlägg här och går istället över till bak- och matbloggen och uppdaterar den med lite recept. Länk till den ska ni hitta på sidan, annars så kommer den här: https://diddismatobakblogg.wordpress.com/ Den bloggen är inte uppdaterad på ett tag, men ska som sagt uppdateras nu med flera recept, så jag säger på återseende i denna blogg just nu.

Puss och kram på er från lilla mig

Publicerad i Vardagslivet

Längesedan… autism ADHD pandemi operation m.m.


Ja det kan man verkligen säga att det var! Vet faktiskt inte hur längesedan det är jag skrev ett inlägg här i bloggen sist. Har flera inlägg skrivna i mobilen i olika appar, i kollegieblock, textdokument på datorn m.m. Både hela inlägg, stödord, kortfattade texter o.s.v. på saker som jag tänkt att jag ska skriva om i bloggen. Jag får väl ta någon dag…eller några dagar längre fram och sätta mig och gå igenom allt och se om jag kan lägga in några av de inläggen.

För man kan väl fortfarande lägga in saker på passerade datum? Såg att sidan har gjorts om en del, likaså hur man skriver ett vanligt inlägg numera. Blir nog till att lära sig sidan på nytt tror jag, för det var lite svårt att hitta hur jag skulle göra för att ta bort de utkast som låg sen jag sist satte mig för att göra något här i bloggen ;-p Vad ska man säga? Jag fastnade i en annan värld där jag glömde bort bloggen till viss del och inte delade av mig likamycket om vad som hänt i mitt liv. Men det har hänt en hel del och det under snart 4 års tid, shit det har troligen redan gått nästan fyra år sedan jag skrev och uppdaterade er om vad som hänt i mitt liv.

Några av er vet nog om en del av det tack vare facebook, vänner och familjen, men det finns fortfarande mycket kvar som inte har kommit ut där utan som jag skrivit ner lite här och var eller bara samlat i mina tankar..

Just nu är klockan 02,21 fredagen den 13 november 2020, vilket betyder att jag egentligen borde ligga och sova eller åtminstone försöka sova. Men jag är pigg, rastlös, känner av ångesten och hjärnan går dessutom på högvarv pga min autism och ADHD…så hur ska jag lyckas sova då? Då jag dessutom opererade vänsterhanden för lite mer än en vecka sedan så kan jag inte sätta mig och göra smycken, kan inte heller baka…vilket jag iofs inte skulle kunna ändå p.g.a. att maskinen låter nog för mycket… Finns iofs vissa saker jag kan baka där jag inte behöver min halvgud Herkules, men han är ju så enkel att använda och det går så snabbt med honom.

Nu undrar ni säkert varför jag opererat handen och p.g.a. vad, jag har opererat vänstra handen och handleden p.g.a. karpaltunnelsyndrom. Haft ont, domningar, stickningar, kraftbortfall m.m. m.m. i den sen X antal år tillbaka, hade det i högra handen sen jag var barn och den opererade jag för X antal år sedan nu. Det hjälpte och var tänkt att jag skulle operera vänstra handen ett halvår senare…men det blev förskjutet med ca 2.5 år… Varför låter jag vara osagt för det vet jag inte och det är ingen ide att försöka spekulera i det eller säga att det är någons fel. Vilket som vänstra handen är relativt nyopererad och jag kan inte göra speciellt mycket, får inte göra speciellt mycket och har blivit väldigt rastlös av det hela.

Det gör ju inte saken bättre att hjärnan inte kan slappna av och koppla ner sig från sin verksamhet utan snarare har blivit värre, iaf ibland, sen jag fick mina diagnoser i början av året. Tjoho liksom! Eller inte! Förut sov jag illa p.g.a. ångesten till och från, men kunde då ta tabletter som hjälpte mot det, nu har jag ytterligare två diagnoser som fått hjärnan att kännas och verka mer aktiv sen jag lärde mig mer om dem, om mig själv och hur de påverkar mig och min vardag. Ibland funkar tabletterna fortfarande, men jag kan bli väldigt trött och seg dagen efter och inte funka normalt då…det är liksom ingen direkt balans i det hela känns det som. Står på väntelistan för att få träffa en läkaren när det gäller medicinering pga autismen och ADHD, men det har jag gjort sen februari…tror jag det var.. Känns lönlöst och hoppas på att jag kommer få träffa den läkaren detta året iaf, får väl ringa och se hur det går med det hela och vad de säger..

Sen har vi ju det hela med pandemin som härjar i världen, shit alltså vad ska man säga!? Vad kan man säga egentligen? Känns nästan som om det inte spelar någon roll med vad man säger för något, för viruset blir bara värre när det verkar som om vi människor börjar få bukt på smittspridningen. Vi får se hur länge ökningen håller på denna gång, i våras så var det från mars/april till juli innan de började säga att det går neråt med antalet smittade och döda per dag. Jag tror det var i juli iaf, jo det måste det ha varit för de ställde in studenternas firande, sen var det midsommar och det var prat om ifall skolorna skulle få fortsätta ha lektioner på distans under hösten. Men de sa att med tanke på all minskning så trodde de att skolorna skulle kunna öppna under hösten som vanligt…eller ja typ som vanligt iaf, med vissa restriktioner och krav m.m.

Se hur det gick, skiten ökade igen då folk gick tillbaka till skolorna, jobben, började gå ut på krogarna, restauranger o.s.v. Det blev ungefär som om folk sket i att vi fortfarande hade en pandemi att bekämpa i världen. Det är bara att se på vilken kraftig ökning vi har nu och hur mycket starkare och kraftigare den dessutom är jämfört med den i våras. Flera sjukhus har och får dagligen gå i stabsläge för att de hinner inte med, de orkar inte, de har inte platser för de sjuka och ingen personal som kan eller orkar jobba.

Jag vet inte hur många som egentligen inte är utbildade inom vården, hade gått i pension från vården och andra yrken som har gått in och fått snabbutbildningar för att kunna hjälpa personalen inom vården och för att ta hand om covid-19 patienter. Oavsett om det är 1000, 4000, 10000, 25000 eller 50000 personer så tycker jag att de alla är värda en enorm eloge för det enorma jobb de gör tillsammans med den ordinarie vårdpersonalen. Och de om några är verkligen värda en enorm eloge för att de offrar sin tid med familjen, vänner, sin semester, ledighet, sitt liv för att hjälpa oss andra och för att finnas där är vi behöver dem som mest under pandemins framfart. TACK!! TACK till alla er som jobbar inom vården och gör allt ni kan för att underlätta för de som behöver uppsöka vård oavsett om det är p.g.a. pandemin eller något annat. Men speciellt ett STORT TACK till er som jobbar med pandemins offer och patienter!!

Jahopp, vad ska jag skriva om nu då?…ja så är det för mig när hjärnan får bestämma eller väljer att bestämma.. Jag lyckas inte, eller kan inte hålla mig till ett ämne under en längre tid utan att byta samtalsämne…oavsett om det är när jag pratar eller skriver. Det är jävligt störande faktiskt, okej jag hade det förmodligen så förut också, men då märkte jag inte av det på samma sätt och blev inte påverkad av det på ett medvetet sätt. Tjolahopp och välkommen till mitt nya liv, ta en kölapp och ställ dig i kön, håll avstånd!, för att lära känna mitt nya jag och för att förstå vem jag är. För ärligt talat så är det lite så jag känner att det är, jag måste lära känna den nya jag och förstå vem jag är pga diagnoserna, hur jag funkar pga dem o.s.v. Jag vet jag är fortfarande den samma och allt det där, men nej så känner inte jag att det är. För jag vet att jag har ändrats p.g.a. mina nya diagnoser och jag vet att jag ändrades redan då jag fick mina ångestdiagnoser och lärde mig om dem och lärde känna mig själv om hur jag funkade p.g.a. dem. Det är samma sak nu, jag håller på att lära känna mig själv med de nya diagnoserna, samtidigt som jag håller på att lära mig om dem, hur de är, funkar o.s.v.

Men främst av allt så håller jag på att lära mig hur JAG funkar p.g.a. dem och hur och varför jag reagerar som jag kan gör ibland, varför jag tänker som jag gör, känner som jag gör och allt det där. Ibland kan det t.o.m. vara så att när alla andra reagerar på något så reagerar jag inte alls utan bara är som vanligt…typ kall…medan sen helt plötsligt så reagerar jag kraftigt, lätt eller inte alls. Vissa gånger kan jag reagera kraftigt medans andra knappt reagerar på saker och ting, den balansen försöker jag lära mig och på nytt läsa av både inom mig själv och på andra. Men även försöker att acceptera att jag är inte som alla andra och kommer ALDRIG i livet att bli det och har ALDRIG varit det heller. Sen ja var liten har jag varit lite annorlunda p.g.a. mina diagnoser, men det är först nu i vuxen ålder jag har fått reda på att jag har dem. Det var aldrig något som skolan, bvc, läkare eller någon annan tänkte på, reagerade på eller något sådant. Jag klandrar ingen för det faktiskt! Jag hade en bra, rolig, lärorik, uppskattad, kärleksfull, omtänksam och minnesfull uppväxt. Visst fanns det stunder som inte var så roliga p.g.a. djur som gick bort, släktingar som gick bort eller andra saker som hände, men det är en del utav livet som formar oss och ger oss livserfarenhet.

Nej jag ska stänga ner nu och försöka sova, eller åtminstone vila…det har snart gått en timme sedan jag började skriva detta inlägg..

Lovar att inte ta lika lång tid på mig innan jag skriver igen!

Godnatt och sov gott på er som inte har somnat ännu!

Publicerad i Gamla inläggen

Operationsdags.. och efter operationen..


2018-05-30 Kl: 08,57
Hej på er!

Detta inlägg började jag skriva November förra året, men det blev aldrig klart.. Kommer att skriva om det vid ett senare tillfälle, just nu har jag bara en fungerande hand så det är mycket pekfingervalsen…men med Fel hand =/ Inte det lättaste att skriva då kan jag lova, än mindre då den högra gör ont som faaaaaaaaan just nu.. Men här kommer inlägget/ena:

2017-11-20 Kl: 14,01
Hej på er där ute!

Ja, då var det dags snart då…bara två dagar kvar nu innan man ska lägga sig under kniven. Nervositeten och oron har börjat stegra nu och göra sig ordentligt påmind och bråkar med mig. Inge kul tycker jag, för det påverkar min ångest på ett sådant sätt att  den att stegrar och bråkar med mig hela tiden. Det där med att kunna sitta och koppla av, kunna koncentrera mig på enkla saker, kunna vara delaktig eller närvarande känns som bortblåst och som något som finns väldigt långt borta just nu.

Men samtidigt så vet jag att det inte stämmer, utan det är bara tillfälligt pga oron och nervositeten inför operationen. Det är ju aldrig riskfritt att få narkos eller lägga sig under kniven, än mindre om man har några extra kilon. Förhoppningsvis så kan de utföra den genom titthål som de hoppas på, men vi får se, läkaren sa att risken finns att de måste göra snitt med tanke på min övervikt.. Men men oavsett vilket så tror jag att det går bra och att det kommer vara helt klart värt det efteråt.

Vägen till operationen har varit lång och smärtsam på flera nivåer..

2017-11-30 Kl: 00.48
Hej på er nattugglor!

Här sitter jag lite drygt en vecka efter min galloperation i soffan och tar det lugnt och väntar på att Raul ska komma hem från julbordet med jobbet.

Publicerad i Gamla inläggen

En vanlig morgon..


Inlägg som började skrivas 31/7, men lades in/publicerades av mig idag natten mellan 29-30/11. Minns inte vad mer jag hade tänkt skriva, men ville lägga ut det iaf..

Godmorgon på er!

Som vanligt får man inte vara ensam när man går in i badrummet, oavsett vad man ska göra dessutom.. Ska jag gå på toa, ta deras låda, duscha, borsta tänderna, hämta något, fylla Ezkils balja och ge honom mat eller ja vad som helst, så ska de följa med in i badrummet. Helst ska de ju gärna vara på en också eller iaf så nära de kan vara för att se vad man gör eller få ta del av det man håller på med.

Publicerad i Gamla inläggen

Goooooooodmoooorning eeeeveeerybudy!!


Ja godmorgon på er nyvakna människor och god förmiddag eller något på er som varit vakna några timmar, men inte hela natten.
Själv så blev jag väckt kl 04.00 av fröken Flizan, som tyckte att det var lägligt att sätta sig nedanför sängen och jama. Hon började med låga och korta jamningar såklart, sen ökade det successivt tills hon märkte att jag pratade med henne. Och vad ville hon tror ni!? Jo få ligga bredvid matte på hennes arm och bli kliad på magen och mysa lite. Inte kunde jag somna om heller, så när hon vid kl 04.30 fick för sig att hoppa ner och gå ut från sovrummet och sätta sig i vardagsrummet och jama så pass högt att Raul i vanliga fall hade vaknat och knäppt med fingrarna åt henne. Men tro det eller ej, han soooov igenom hennes jamande denna gång..eller så försökte han låtsas att hon inte existerade 😜
Hur som helst vart det dags för mig att gå upp, då jag ändå inte kunde somna om och Flizan bara fortsatte att hoppa mellan att ligga hos mig i någon minut, ut i vardagsrummet och in till mig och ut i vardagsrummet o.s.v. Var ju bara att pallra sig upp och kolla vad det kunde vara hon skrek om; vatten fanns, torrfoder fanns, lådan var relativt ren och Alla leksakerna hade de spritt ut i större delen av lägenheten. Så vette tusan varför hon ville ha upp mig ur sängen.
Men men var bara till att kliva upp..

Fast jag gick tillbaka till sängen sen och låg och läste nyheterna, spelade, skrev lite med en kompis på kik och lillsyrran på whatsapp. Sen var det dags att kliva upp för att äta frukost, innan det var dags att gå till bussen och där sitter jag nu.. Relativt full är bussen… och idag är sista dagen, vad jag vet nu, som jag åker den här bussen till ”jobbet”. För idag är sista dagen innan de lägger ner nämligen.. Vet inte riktigt hur jag känner för det..

Nej nu måste jag sluta skriva, för ska av bussen och gå heeela 634m till arbetsplatsen. En sista gång..

https://youtu.be/UBY4EB5gAo8

En bra låt…handlar inte om samma grej..men låttiteln är iaf passande, likaså delar av texten..

Kram på er!! Hör av mig senare igen..

XoXo
Tjingeling