Ja det kan man verkligen säga att det var! Vet faktiskt inte hur längesedan det är jag skrev ett inlägg här i bloggen sist. Har flera inlägg skrivna i mobilen i olika appar, i kollegieblock, textdokument på datorn m.m. Både hela inlägg, stödord, kortfattade texter o.s.v. på saker som jag tänkt att jag ska skriva om i bloggen. Jag får väl ta någon dag…eller några dagar längre fram och sätta mig och gå igenom allt och se om jag kan lägga in några av de inläggen.
För man kan väl fortfarande lägga in saker på passerade datum? Såg att sidan har gjorts om en del, likaså hur man skriver ett vanligt inlägg numera. Blir nog till att lära sig sidan på nytt tror jag, för det var lite svårt att hitta hur jag skulle göra för att ta bort de utkast som låg sen jag sist satte mig för att göra något här i bloggen ;-p Vad ska man säga? Jag fastnade i en annan värld där jag glömde bort bloggen till viss del och inte delade av mig likamycket om vad som hänt i mitt liv. Men det har hänt en hel del och det under snart 4 års tid, shit det har troligen redan gått nästan fyra år sedan jag skrev och uppdaterade er om vad som hänt i mitt liv.
Några av er vet nog om en del av det tack vare facebook, vänner och familjen, men det finns fortfarande mycket kvar som inte har kommit ut där utan som jag skrivit ner lite här och var eller bara samlat i mina tankar..
Just nu är klockan 02,21 fredagen den 13 november 2020, vilket betyder att jag egentligen borde ligga och sova eller åtminstone försöka sova. Men jag är pigg, rastlös, känner av ångesten och hjärnan går dessutom på högvarv pga min autism och ADHD…så hur ska jag lyckas sova då? Då jag dessutom opererade vänsterhanden för lite mer än en vecka sedan så kan jag inte sätta mig och göra smycken, kan inte heller baka…vilket jag iofs inte skulle kunna ändå p.g.a. att maskinen låter nog för mycket… Finns iofs vissa saker jag kan baka där jag inte behöver min halvgud Herkules, men han är ju så enkel att använda och det går så snabbt med honom.
Nu undrar ni säkert varför jag opererat handen och p.g.a. vad, jag har opererat vänstra handen och handleden p.g.a. karpaltunnelsyndrom. Haft ont, domningar, stickningar, kraftbortfall m.m. m.m. i den sen X antal år tillbaka, hade det i högra handen sen jag var barn och den opererade jag för X antal år sedan nu. Det hjälpte och var tänkt att jag skulle operera vänstra handen ett halvår senare…men det blev förskjutet med ca 2.5 år… Varför låter jag vara osagt för det vet jag inte och det är ingen ide att försöka spekulera i det eller säga att det är någons fel. Vilket som vänstra handen är relativt nyopererad och jag kan inte göra speciellt mycket, får inte göra speciellt mycket och har blivit väldigt rastlös av det hela.
Det gör ju inte saken bättre att hjärnan inte kan slappna av och koppla ner sig från sin verksamhet utan snarare har blivit värre, iaf ibland, sen jag fick mina diagnoser i början av året. Tjoho liksom! Eller inte! Förut sov jag illa p.g.a. ångesten till och från, men kunde då ta tabletter som hjälpte mot det, nu har jag ytterligare två diagnoser som fått hjärnan att kännas och verka mer aktiv sen jag lärde mig mer om dem, om mig själv och hur de påverkar mig och min vardag. Ibland funkar tabletterna fortfarande, men jag kan bli väldigt trött och seg dagen efter och inte funka normalt då…det är liksom ingen direkt balans i det hela känns det som. Står på väntelistan för att få träffa en läkaren när det gäller medicinering pga autismen och ADHD, men det har jag gjort sen februari…tror jag det var.. Känns lönlöst och hoppas på att jag kommer få träffa den läkaren detta året iaf, får väl ringa och se hur det går med det hela och vad de säger..
Sen har vi ju det hela med pandemin som härjar i världen, shit alltså vad ska man säga!? Vad kan man säga egentligen? Känns nästan som om det inte spelar någon roll med vad man säger för något, för viruset blir bara värre när det verkar som om vi människor börjar få bukt på smittspridningen. Vi får se hur länge ökningen håller på denna gång, i våras så var det från mars/april till juli innan de började säga att det går neråt med antalet smittade och döda per dag. Jag tror det var i juli iaf, jo det måste det ha varit för de ställde in studenternas firande, sen var det midsommar och det var prat om ifall skolorna skulle få fortsätta ha lektioner på distans under hösten. Men de sa att med tanke på all minskning så trodde de att skolorna skulle kunna öppna under hösten som vanligt…eller ja typ som vanligt iaf, med vissa restriktioner och krav m.m.
Se hur det gick, skiten ökade igen då folk gick tillbaka till skolorna, jobben, började gå ut på krogarna, restauranger o.s.v. Det blev ungefär som om folk sket i att vi fortfarande hade en pandemi att bekämpa i världen. Det är bara att se på vilken kraftig ökning vi har nu och hur mycket starkare och kraftigare den dessutom är jämfört med den i våras. Flera sjukhus har och får dagligen gå i stabsläge för att de hinner inte med, de orkar inte, de har inte platser för de sjuka och ingen personal som kan eller orkar jobba.
Jag vet inte hur många som egentligen inte är utbildade inom vården, hade gått i pension från vården och andra yrken som har gått in och fått snabbutbildningar för att kunna hjälpa personalen inom vården och för att ta hand om covid-19 patienter. Oavsett om det är 1000, 4000, 10000, 25000 eller 50000 personer så tycker jag att de alla är värda en enorm eloge för det enorma jobb de gör tillsammans med den ordinarie vårdpersonalen. Och de om några är verkligen värda en enorm eloge för att de offrar sin tid med familjen, vänner, sin semester, ledighet, sitt liv för att hjälpa oss andra och för att finnas där är vi behöver dem som mest under pandemins framfart. TACK!! TACK till alla er som jobbar inom vården och gör allt ni kan för att underlätta för de som behöver uppsöka vård oavsett om det är p.g.a. pandemin eller något annat. Men speciellt ett STORT TACK till er som jobbar med pandemins offer och patienter!!
Jahopp, vad ska jag skriva om nu då?…ja så är det för mig när hjärnan får bestämma eller väljer att bestämma.. Jag lyckas inte, eller kan inte hålla mig till ett ämne under en längre tid utan att byta samtalsämne…oavsett om det är när jag pratar eller skriver. Det är jävligt störande faktiskt, okej jag hade det förmodligen så förut också, men då märkte jag inte av det på samma sätt och blev inte påverkad av det på ett medvetet sätt. Tjolahopp och välkommen till mitt nya liv, ta en kölapp och ställ dig i kön, håll avstånd!, för att lära känna mitt nya jag och för att förstå vem jag är. För ärligt talat så är det lite så jag känner att det är, jag måste lära känna den nya jag och förstå vem jag är pga diagnoserna, hur jag funkar pga dem o.s.v. Jag vet jag är fortfarande den samma och allt det där, men nej så känner inte jag att det är. För jag vet att jag har ändrats p.g.a. mina nya diagnoser och jag vet att jag ändrades redan då jag fick mina ångestdiagnoser och lärde mig om dem och lärde känna mig själv om hur jag funkade p.g.a. dem. Det är samma sak nu, jag håller på att lära känna mig själv med de nya diagnoserna, samtidigt som jag håller på att lära mig om dem, hur de är, funkar o.s.v.
Men främst av allt så håller jag på att lära mig hur JAG funkar p.g.a. dem och hur och varför jag reagerar som jag kan gör ibland, varför jag tänker som jag gör, känner som jag gör och allt det där. Ibland kan det t.o.m. vara så att när alla andra reagerar på något så reagerar jag inte alls utan bara är som vanligt…typ kall…medan sen helt plötsligt så reagerar jag kraftigt, lätt eller inte alls. Vissa gånger kan jag reagera kraftigt medans andra knappt reagerar på saker och ting, den balansen försöker jag lära mig och på nytt läsa av både inom mig själv och på andra. Men även försöker att acceptera att jag är inte som alla andra och kommer ALDRIG i livet att bli det och har ALDRIG varit det heller. Sen ja var liten har jag varit lite annorlunda p.g.a. mina diagnoser, men det är först nu i vuxen ålder jag har fått reda på att jag har dem. Det var aldrig något som skolan, bvc, läkare eller någon annan tänkte på, reagerade på eller något sådant. Jag klandrar ingen för det faktiskt! Jag hade en bra, rolig, lärorik, uppskattad, kärleksfull, omtänksam och minnesfull uppväxt. Visst fanns det stunder som inte var så roliga p.g.a. djur som gick bort, släktingar som gick bort eller andra saker som hände, men det är en del utav livet som formar oss och ger oss livserfarenhet.
Nej jag ska stänga ner nu och försöka sova, eller åtminstone vila…det har snart gått en timme sedan jag började skriva detta inlägg..
Lovar att inte ta lika lång tid på mig innan jag skriver igen!
Godnatt och sov gott på er som inte har somnat ännu!
♥ Diddi ♥ 